Mer om Melvin

Att jaga ett vilt som har levt i det fria är för mig inga konstigheter än att äta ett djur som levt i ett trångt bås i väntan på att dö och bli paketerad, sedan utskickad till en kyldisk nånstans i en butik. Att ta ansvar för den födan jag äter genom att ta del i hela processen själv, och dessutom veta att detta djur inte har några spår av till exempel antibiotika i sig eller nått annat som vi på denna jord gör för att ”förbättra” produktionen av köttet. När man väl sitter på vakjakt och har precis fällt sin råbock en sen vårkväll i maj, så känner man en viss skuld men också en lättnad och glädje. Att veta att denna råbock har fått leva sitt liv ute i det fria och inte i något trångt slakteri där djuret kanske har fått gå igenom hemska saker innan dennes död är för mig en väldig positivt känsla. Att inte bara skjuta utan att ta hand om det man precis har fällt och vara med i hela processen, tills man sitter där nån vecka eller kanske några månader senare med en köttbit av just den vårbocken på tallriken, och känslan av att mer ekologiskt fint kött kan man inte hitta, det är något väldigt fint i sig.

Respektera livet, man behöver inte alltid skjuta. När viltet står bredsida på bra håll framför dig är det ibland lika speciellt och fint att bara låta bli, och njuta istället av att avstå såsom att skjuta. I början av mina år som tonåring med bössa i handen var det enda målet att få gå ut och skapa minnen, alltså få fälla ett vilt. Men efter många år i skogen och med egen bössa i handen så har jag lärt mig att det är inte allt. Jag avstod från att skjuta första gången när jag var omkring 19 år gammal då jag då i stunden siktade på en råbock som kom ut med en get på perfekt håll, vind och bredsida. Jag skickade iväg ett sms till min bror och fråga om det var värt att skjuta bocken då vi redan hade skjutit ett varsitt rådjur tidigare på säsongen, och vad vi hade märkt var rådjursstammen ganska så ostabil. Han svarade du gör som du vill. Jag siktade och funderade samtidigt och valet blev att ta ner bössan ta ur patronerna, lägga ner slutstycket i jackfickan och gå ner från passet. Jag stod där nedanför passet och kolla på bocken som hade bara ett horn och geten som lös upp av det sista solljuset denna augustikväll, tog av mig hatten och tackade rådjuren för det fina minnet jag fått uppleva denna kväll och vände mig om och gick längst åkerkanten mot bilen. Jag ringde morfar på väg till bilen. Morfar som från första början väckte upp mitt jaktintresse sedan barnsben, ”Hej morfar, avstod precis från att skjuta en bock. Jag hade ett riktigt guldläge på den” Det blev tyst i luren i nån sekund och morfar svara ”Nu har du blivit en riktig jägare. En mogen jägare.” Rådjuren förblev kvar på åker obrydda, och jag från åkern med en känsla av att det inte bara handlar om att få skjuta och få fint kött, utan att kunna avstå, njuta av stunden, få vara ute i naturen och kanske ha turen av att bara få se ett vilt och skapa ett jaktminne av det. Den kvällen kommer jag komma ihåg mer än första viltet jag fällde, den kvällen gav mig en känsla, glädje och stolthet i mig själv som nästan är svår att beskriva. Känslan av att ha blivit en mogen jägare som har så mycket mer att lära, och som är mer än redo för att göra det också.

Mitt bästa jaktminne

Med många härliga och fina minnen om jakt i bagaget så är det nog en av dem som kanske sticker ut lite mer än dem andra. Det minnet skapades vintern 2018 då jag äntligen fick skjuta min första älg efter många om och men. Jag har fått suttit på pass själv nu i totalt 6 säsonger och har totalt fått 19 älgar på pass. 15 av dessa älgar har varit olovliga och dem andra har jag haft ren otur med. Jakt är som sagt jakt. Men nu var det äntligen dags. Jag vaknade upp hos flickvännen tidigt en decembermorgon för att åka en timme mot jaktmarkerna. Ni kanske har haft den känslan själv, men jag hade i alla fall en bra magkänsla i mig och humöret var på topp i bilen på väg mot samlingsplatsen. Jaktledaren hade sett ko och kalv ligga på en fall kant i en av sorterna och vi bestämde oss för att försöka oss på dem. Jag satt ganska så nära det fallet kon och kalven låg på så förväntningarna var stora. Brorsan hade passet innan mig så vi två gick rågången tillsammans och fick syn på andra älg spår in mot såten precis innan brorsans pass. Vi meddelade hundföraren spåren och han valde att gå på dem spåren först innan han skulle stöta upp kon och kalven som låg kvar på fallkanten. Mycket riktig var det älg innan brorsans pass. Två vuxna älgar skymta på min brors pass och han meddela att dem var på väg till mig. Men tyvärr så gick dem ut i rågången emellan oss, och det var bara att hoppas på att kon och kalven skulle komma till mig istället. Hundföraren stöter kon och kalven som han hade kunnat skjutit på 30 meters avstånd, men strunta i det för att få igång en riktig jakt för hunden och oss andra. Kon och kalven sprang vidare mot pass skyttarna på andra sidan såten och nu var magkänslan kanske inte så stark längre. Jaktledaren som satt framför mig på ett pass meddela att jag och han skulle flytta om oss och åka till andra kanten av såten där hunden var med älgarna eftersom att hundföraren även hade gått igenom vår del av såten, som vi hade fått förklarat av oss i alla fall. Jaktledaren kommer med bilen och jag står 20 meter från passet på skogsvägen. Jag hoppar in i bilen och Jaktledaren meddelar att vi nu är på väg till andra delen av marken. Då jag helt plötsligt ser jag nått skymta bakom jaktledarens huvud innan vi ens har hunnit åka iväg. Ut kommer 4 vuxna älgar och står 15 meter ifrån bilen, alltså 45 meter från mitt egentliga pass. Jag ropar högt ”kolla där” och jaktledaren jagar helt plötsligt in älgarna i såten medan jag meddelar dem andra pass skyttarna. En älg ut i mitt pass, en älg ut från såten och två älgar in i såten blev resultatet, och jag och jaktledaren satt oss på våra pass igen istället för att åka dit vi skulle. Nu var känslan av att få skjuta mycket låga, men var ändå glad att ha fått sett så mycket älg på en jaktdag. Efter 30 minuter så var hundföraren på plats och skulle spåra dem två älgarna som sprang in i såten igen. Det var mycket surr och diskussioner i radion och helt plötsligt ser jag en av älgarna som försöker smyga ut ur såten samma väg vi såg dem springa in. Jag meddelar hundföraren som var på samma fall som älgen att ”hålla tyst, för nu kommer det älg till mig”. Jag konstaterar att det är en ensam Älgko, och den stannar sedan efter att ha sprungit ute på fallet ute vid vägkanten och lyssnar noggrant om kusten är klar. Kon springer sedan ut på vägen mot mitt fall. Jag kastar undan stödet som sjönk ner i snön och visslar till älgen som stannar bredsida på 50 meter. Pang och älgen springer iväg. Hundföraren kommer och frågar allt som han ska fråga och vi går tillsammans och spårar. Fan lite blod säger han, och hittar lite hår på skottplatsen bara. I denna situation är man inte säker längre om man är en sån bra skytt som älgbanan och träningen har sagt till en. Hundföraren meddelar en annan hundförare att komma och släppa sin ståndhund på spåren då vi står cirka 60 meter från gränsen till grannlaget och ser ingen älg på fallet. Jag med huvudet neråt i baken i förtvivlan hör helt plötsligt, ” men vafan melle där ligger ju den!”. Älgkon ligger cirka 200 meter från skottplatsen, och blodet har sprutat ut endast 3 meter från där älgen ligger, trots ett perfekt skott i övre lungan. Jag blir så otroligt glad och hundföraren grattar och meddelar alla och fortsätter sedan att gå klart resten av såten och lämnar mig själv med älgen i väntan på lillebrorsan ska komma och hjälpa mig ta ut den. Morfar är såklart den första jag ringer och med gråten i halsen när jag hör honom skrika grattis i telefonen är ett otroligt fint minne med massa underbara känslor.