Staten ignorerar gömda miljöbomber under marken – jägare får skulden för blyet

Jägare får ofta bära skulden i miljödebatten och pekas ut som förorenare på grund av blyet i sina patroner. Men enligt debattören Kjell Svensson ligger det verkliga miljöproblemet inte hos jägarna, utan hos staten själv – dold i marken under våra fötter.

Ett dolt arv under marken

Under 1900-talet byggdes ett omfattande nätverk av telefonkablar genom hela landet. För att skydda kablarna mot fukt användes bly som skyddshölje, vilket då sågs som en smart och hållbar lösning. Men flera decennier senare har skyddet börjat vittra sönder, och metallens giftiga innehåll läcker långsamt ut i naturen.

Enligt Svensson rör det sig om ett miljöproblem av enorm proportion – miljontals ton bly ligger kvar under marken, osynligt men farligt. Trots detta pratas det sällan om problemet. Det saknas rubriker, politiska initiativ och tydliga åtgärder. Tystnaden är nästan total.

”Man väljer att blunda”

Varför få ta tag i frågan? Svensson menar att anledningen är både ekonomisk och politisk. Att ta hand om blykablarna skulle kräva stora resurser och långsiktiga beslut. Istället är det enklare för beslutsfattare att rikta fokus mot mindre och mer synliga problem, som bly i ammunition.

• Att sanera kablarna kräver enorma kostnader.
• Det kräver teknisk kompetens och logistik.
• Det kan skapa politiskt obekväma konsekvenser.

Resultatet blir att man, som Svensson uttrycker det, ”silar mygg och sväljer kameler”. Jägare får symbolisera miljöhotet, medan statens egna rester från industrins storhetstid fortsätter att skada naturen i det tysta.

En fråga om trovärdighet

För att verkligen kunna tala om miljöansvar menar Svensson att staten måste börja med sig själv. Han efterfrågar öppenhet, ärlighet och konkreta åtgärder. Att lägga ansvaret på enskilda grupper, som jägare och sportskyttar, är inte trovärdigt när statens egna problem ignoreras.

1. Identifiera omfattningen av de gamla blykablarna.
2. Ta fram en nationell plan för sanering.
3. Visa politiskt mod att erkänna det förflutnas misstag.

I slutändan handlar frågan om trovärdighet. Om staten vill framstå som en genuin aktör för hållbar utveckling kan den inte fortsätta att blunda för sitt eget miljöarv.

Vad anser du? Är staten för passiv i hanteringen av de gamla blykablarna? Dela gärna dina tankar och delta i diskussionen nedan.