LRF måste ta ledningen i vargfrågan för en rättvisare rovdjurspolitik och starkare landsbygd

Vargfrågan väcker ständigt känslor i Sverige, där diskussionen ofta pendlar mellan ekologiska och ekonomiska perspektiv. För vissa handlar frågan om naturens balans och rovdjursförvaltning, medan andra ser den som en kamp om trygghet, försörjning och möjligheten att driva verksamhet på landsbygden. Enligt Carsten Carlsson, som nyligen skrivit i Svensk Jakt, ligger ansvaret för den offentliga debatten om varg nästan helt på jägarna – något han menar är orimligt. I stället borde LRF, Lantbrukarnas Riksförbund, ta ledningen.

När vargen blir verklighet på gården

För lantbrukare med får eller nötkreatur är vargen inte en symbolisk figur, utan ett påtagligt hot i vardagen. Dödade djur, ekonomiska förluster och en ständigt närvarande oro präglar många landsbygdsföretagares liv. Carlsson betonar därför att det är LRF som måste ta ett större ansvar i debatten. Det är deras medlemmar som lever mitt i problemet och som påverkas direkt av hur rovdjurspolitiken utformas.

Jägareförbundet på fel planhalva

Enligt Carlsson har Svenska Jägareförbundet hamnat i en svår position. De får gång på gång stå längst fram i vargdebatten – trots att kärnfrågan rör lantbruket snarare än jakt. Denna rollförskjutning gör att organisationen riskerar att förlora fokus på sina huvudsakliga uppdrag: att värna jaktens framtid, utbilda nya jägare och bedriva viltvård. Om Jägareförbundet uppfattas som ensidigt kan det på sikt skada förbundets trovärdighet och bredd.

Mellan ideal och verklighet

Carlsson erkänner att jägare måste förhålla sig realistiskt till naturens spelregler. Vargen är ett rovdjur, och predation på vilt är en naturlig del av ekosystemet. För att ha legitimitet i diskussionen måste jägarkåren acceptera det faktumet. Däremot, poängterar han, är attacker på tamdjur något helt annat. Då krävs snabba och tydliga åtgärder från staten – bland annat effektiv skyddsjakt och regelverk som sätter djurägarnas situation i centrum.

En ny rollfördelning

För att nå långsiktig balans föreslår Carlsson en tydligare uppdelning av ansvar och roller:

Med en sådan arbetsfördelning kan både debatten och den svenska rovdjurspolitiken bli mer konstruktiv. Landsbygden får då en starkare röst, och jägarna kan åter lägga kraften där den gör mest nytta – i arbetet för hållbar jakt och levande natur.

Vad tycker du? Bör LRF kliva fram tydligare i vargfrågan? Hur påverkar denna debatt dig som jägare, lantbrukare eller landsbygdsbo? Dela gärna dina reflektioner och erfarenheter.