Högbenta jakthundar under lupp varför vissa raser skapar het debatt i jägarled

Debatten om vilka hundraser som lämpar sig för jakt på klövvilt i Sverige väcker starka känslor och delade åsikter. Marie Gadolin har nyligen kastat nytt bränsle på denna långvariga diskussion, när hon i Svensk Jakt ifrågasätter användningen av högbenta, snabbfotade hundraser – såsom rhodesian ridgeback och porcelaine – inom svensk viltjakt.

När rätt hund på fel plats blir ett problem

Gadolin pekar på en viktig men kontroversiell iakttagelse: vissa jaktformer och vissa terränger passar inte alla hundraser. Rhodesian ridgebacks till exempel, avlades ursprungligen för jakt på lejon i Afrika, inte för att i tystnad och hög fart jaga rådjur i svenska skogar.

Problemet uppstår när dessa hundars naturliga jaktinstinkt leder till överdrivet långa och intensiva drev – något som riskerar att gränsa till olaglig hetsjakt. I Sverige är det nämligen förbjudet att jaga på sätt som innebär onödig stress för viltet.

Utöver ridgebacks nämner Gadolin även raser som porcelaine samt blandraser med vildsvinshundar i härstamningen. Dessa hundar kan ha egenskaper som gör dem olämpliga för viss typ av jakt, särskilt när det gäller mindre klövdjur.

Den rådjursrena hunden – inte bara ideal, utan lag

En central punkt i Gadolins inlägg är begreppet rådjursrenhet. Hundar som deltar i vissa typer av jakt måste enligt jaktlagen visa likgiltighet för rådjur och hjort. Till exempel får stövare som jagar hare eller räv inte jaga klövvilt.

• Stövare ska vara dokumenterat ointresserade av rådjur.
• Ägare förväntas träna eller välja hundar med dessa egenskaper.
• Att försöka forma raser med stark klövviltinstinkt är ofta meningslöst, menar Gadolin.

Vissa raser, konstaterar hon, är helt enkelt inte lämpade för viss jakt – oavsett ägarens ambitioner.

Regler, begränsningar och lagändringar – är det dags?

Gadolin nöjer sig inte med kritik – hon föreslår konkreta förändringar. En av idéerna är att införa mankhöjdsbegränsningar för hundar som används till viss jakt, något som redan finns i andra länder.

Men ännu viktigare, menar hon, är att jägarna själva tar större ansvar.

1. Sluta välja raser enbart baserat på utseende eller trend.
2. Reflektera över hundens lämplighet för jakt i svenska förhållanden.
3. Sätt viltets välbefinnande först.

Det handlar om att värna om både jaktens hållbarhet och djurens etiska behandling.

Med friheten kommer ansvaret

Debatten har alltså mer att säga än bara vilka hundraser som bör användas i skogen. Den handlar i grunden om hur vi bevarar jaktens etiska och ansvarstagande natur.

Den svenska jaktlagstiftningen erbjuder stor frihet – men det kräver också mognad och självkritik. Att hålla sig inom etiskt godtagbara ramar är inte bara en plikt enligt lagen, utan en förpliktelse mot naturen, djuren och samhället.

Marie Gadolins inlägg kommer sannolikt inte bli det sista i frågan. Men det väcker viktiga frågor: Ska vi vänta på lagändringar, eller är det jägarkåren som borde sätta gränserna själv? En sak är säker – diskussionen är långt ifrån över.