Därför är civilt skytte en nyckel för Sveriges krisberedskap och totalförsvar
I ett alltmer oroligt Europa där frågor om beredskap debatteras flitigt, hamnar en aspekt ofta i skymundan: civilt skytte. Mitt i diskussionerna om militärt försvar och civil samhällsvilja lyfts nu frågan om skyttets plats i Sveriges krisberedskap – och huruvida vi faktiskt förstått värdet av våra skjutbanor och skyttet som kompetens.
Skjutbanor – en resurs vi glömde bort?
Trots det allvarliga säkerhetsläget kämpar svenska skjutbanor med tillståndsfrågor och byråkrati. När behovet av utbildade och tränade skyttar ökar, verkar det svenska regelverket snarare bromsa än bidra. Jämför vi med Finland, där skjutbanor är klassade som kritisk infrastruktur, blir skillnaden tydlig.
I Sverige ses jaktskytte ännu som en fritidssyssla. Men dessa färdigheter kan vara avgörande i kris. Det handlar om mer än rekreation – det handlar om samhällsberedskap.
När regelverken bromsar träningen
Flera av de beslut som tagits påverkar skytterörelsen negativt. Bland annat nämns:
- Begränsningar av så kallade “militärliknande vapen”, vilket inskränker träningsmöjligheter.
- Förslag om förbud mot bly i kulammunition, vilket fördyrar och försvårar skytteträning.
Det saknas en nationell strategi för hur skytte ska utvecklas i ett modernt samhälle med höjd beredskap.
Från pardon till planering
Enligt debattören är det dags att ge Försvarsmakten ett tydligt uppdrag: tydliggör vilka färdigheter samhällets civila bör ha, och hur dessa ska tränas. Det behöver inte handla om att militarisera jägare, utan snarare om att ta tillvara:
- Vapenhantering under stress.
- Uthållighet ute i fält.
- Förmåga att samverka under tryck.
Det civila Sverige har viljan – men saknar stabil styrning och politiskt stöd.
Vad tycker du?
Ska jaktskyttet räknas som en del av vårt totalförsvar? Har vi underskattat värdet av dessa färdigheter i krisberedskapen?
I en orolig tid är det kanske just de här frågorna som behövs i det offentliga samtalet. Vad är din syn?