Svensk jaktkanon tar form ett kulturarv av traditioner människor och minnen i vår jaktkultur

Kulturen har fått sin egen kanon. Litteraturen har sin. Konsten likaså. Och nu, mitt i diskussionen om vad som egentligen utgör det svenska kulturarvet, har frågan smugit sig in även bland landets jägare: borde det inte finnas en jaktens egen kanon – ett slags samling av de jaktformer, personer och symboler som på riktigt fångar själen i den svenska jakten?

En som faktiskt vågat börja skissa på en sådan lista är Max Thimmig, ordförande i Södra skärgårdens jaktvårdskrets. I en debattartikel i Svensk Jakt (9 september 2025) lade han fram sin egen version av vad som borde anses vara jaktens grundpelare. Inte som en ”absolut sanning”, som han själv uttrycker det, utan mer som en karta över det som format hundratals år av svenska traditioner – från kungliga jakter i praktfulla skogar till vardagens enkla fågeljakt på fjäll och myr.

Vad skulle en sådan jaktkanon innehålla?

Thimmigs förslag är både brett och personligt. Där ryms de stora, välkända jaktformerna som älgjakten – ofta kallad folkets jakt – men också små detaljer som fått mytisk status, som Gyttorps pappershylsor och kalibern 6,5×55. Det är en blandning av människor, miljöer och minnen.

• Älgjakten – central, både kulturellt och socialt, i svensk jakt.
• Harjakten med stövare och löshundsjakt – djupt förankrade på landsbygden.
• Husqvarna vapenfabrik – teknikhistoria i symbios med svenskt jaktliv.
• Fjälljakt på ripa och toppfågeljakt – unikt för den nordiska vildmarken.
• Vårjakten på morkulla – laddad med tradition och känsla.
• Skärgårdsjakt med vettar – en kustnära jaktform som funnits i hundratals år.
• Gestalter som Gustav V, Bruno Liljefors och Gustaf Schröder – personer som satt sin prägel på svensk jaktkultur.
• Måltiden över öppen eld – där gemenskapen och historierna delas.

I praktiken blir det en resa genom svensk historia: från kungajakter i slottsägda marker, via fjällens stora tystnad, till vardagens jaktlag på landsbygdens åkrar och skogar.

Varför spelar det någon roll?

Frågan om en jaktkanon är större än bara nostalgi. För Thimmig blir det ett sätt att påminna oss om att jakt inte bara handlar om kött i frysen eller kulor i patronläget. Det handlar om kultur. Om minnen, identitet och kunskap som förts vidare mellan generationer.

Precis som litteraturen eller musiken fått sina kanonlistor som visar på ”det svenska”, skulle jakten kunna lyftas fram som ett levande kulturarv. Ett arv som binder samman stad och land, dåtid och nutid, elit och allmoge.

Men väcker samtidigt nya frågor

Självklart finns det fler perspektiv:

• Vad är mest typiskt svenskt i jakten – själva jaktformerna eller människorna bakom?
• Ska detaljerna – vapnen, hundarna, måltiderna – få samma plats som de stora traditionerna?
• Hur balanserar vi äldre traditioner mot ett modernt jaktliv med både ny teknik och nya värderingar?

Kanske är det just diskussionen i sig som är viktigast. Att åter väcka samtalet om vad jakten betyder – bortom statistik och politik.

Jakten i kulturens finrum

En sak står klart: jakten är en lika självklar del av Sveriges kulturarv som musik, litteratur och bildkonst. Att sätta den i ett bredare kultursammanhang blir ett erkännande – en påminnelse om att svensk jakt är både historia, natur och gemenskap.

Och nu till dig: Vilka jaktformer, människor eller symboler tycker du själv hör hemma i en svensk jaktkanon?

Vill du att vi på redaktionen tar fram en egen lista – en jaktens ”topp 10–15” med berättelser och historiska exempel? Det skulle kunna bli en hel artikelserie där vi fördjupar oss i jaktens kulturarv.

👉 Skulle du vilja att jag skapar just den ”redaktionella jaktkanonen” åt dig – med en färdig lista på 10–15 tydliga inslag?