Sveaskog öppnar för älgjakt i Ånge igen men konflikten om björnjakten består

Det har stormat rejält i Ånge de senaste åren. Två lokala älgjaktlag fick plötsligt se sina jaktavtal rivna av Sveaskog, det statliga skogsbolaget som äger stora delar av markerna här. För jägarna blev beslutet en chock – och en förlust som kändes långt djupare än att bara bli av med några jaktdagar.

Men nu vänder vinden. Sveaskog har tagit ett steg tillbaka och öppnar dörren för jägarna igen. De berörda lagen får återigen jaga älg på sina gamla marker. Däremot sätter bolaget stopp för björnjakten, vilket betyder att konflikten inte är helt utagerad.

“Vi hade velat ha en ursäkt”

Orsaken till uppsägningarna var meningsskiljaktigheter kring hur viltet skulle förvaltas och hur marken skulle användas. För jägarna upplevdes det som om deras erfarenhet och betydelse för bygden sopades undan.

Henrik Persson, medlem i ett av jaktlagen, låter lättad men inte helt nöjd:

– Självklart är vi glada över att få tillbaka älgjakten. Men med tanke på hur det gick till hade en ursäkt känts rimlig.

Mer än bara jakt

Den som inte jagar kan kanske ha svårt att förstå vidden av förlusten. I inlandet är älgjakten något av en högtid – ett nav för gemenskap, samarbete och stolthet. När avtalen försvann förra året, försvann också en viktig pusselbit i det lokala livet.

Därför ses Sveaskogs kovändning inte bara som en jaktfråga, utan som ett försök att reparera relationerna med bygden. Samtidigt återstår den större diskussionen: hur ska ett statligt skogsbolag egentligen sköta dialogen med lokala jaktlag när beslut om mark och vilt ska fattas?

Fortfarande begränsningar

Än så länge får Ångejägarna nöja sig med älgen. Björnen är fortsatt utestängd från deras marker. För många blir det en påminnelse om att konflikten kanske inte helt är över – den har bara dämpats.

Och det här är långt ifrån en isolerad händelse. Runt om i landet dyker liknande tvister upp mellan markägare, myndigheter och jaktlag. Bakom dem ligger ofta den större frågan: vilken roll ska jägarna egentligen ha i framtidens viltförvaltning?

Sveaskogs besked kan tolkas som att dialog och lokalt samarbete ändå börjar värderas högre. Men för jaktlagen återstår fortfarande en osäkerhet – hur länge kommer de få känna sig hemma på sina marker den här gången?