Småländsk jägare frias efter uppmärksammat jaktmål i Jämtlandsfjällen – rätten kräver tydliga bevis för jakt

En missförstådd fjälltur

Under en kylig höstdag i fjällen mötte en naturbevakare en jägare från Småland. Bevakaren misstänkte att mannen jagade småvilt utan giltigt jaktkort – ett allvarligt brott enligt lag. Den misstänkte förnekade dock allt och hävdade att han endast rastade sin hund inför en kommande jaktresa längre norrut.

Han uppgav att jakten ännu inte hade börjat, att vapnet låg säkert och att han inte hade något avsikt att fälla vilt. Händelsen väckte ändå misstankar och ledde till ett rättsligt efterspel.

Domstolen: ”Inga tecken på att jakt pågick”

När ärendet nådde Östersunds tingsrätt prövades bevisningen noggrant. Enligt domstolen fanns det inga konkreta tecken på att mannen verkligen jagat. Varken spår, skott eller handlingar som tyder på att jakt påbörjats kunde fastställas.

Rätten konstaterade att för att något ska räknas som jakt enligt lag krävs tydliga handlingar som visar på ett faktiskt försök att spåra, locka eller fälla vilt. Att bara vistas i terrängen med hund och utrustning är inte tillräckligt.

Därför friades mannen helt från åtalet.

Ett fall som väcker frågor

Fallet har fått stor uppmärksamhet bland jägare runt om i landet. Många menar att reglerna kring jaktkort och tillstånd på statens mark ibland är svårtolkade och kan leda till missförstånd. På sociala forum diskuteras nu både rättssäkerheten och hur lagens gränsdragning bör tolkas.

Domen markerar dock en tydlig rättslig princip:

• För att dömas för jaktbrott krävs handling, inte bara förutsättningar.
• Blotta närvaron med vapen och hund räcker inte som bevis för jakt.
• Bevisbördan ligger på åklagaren att visa att faktisk jakt pågått.

Frågan som återstår är hur tydliga dagens regler egentligen är, och om gränsen mellan jakt och förberedelse behöver förtydligas i lagtexten. Domen kan därmed få betydelse även för framtida liknande fall i den svenska fjällvärlden.