Skärgårdens folk är vår första försvarslinje – därför måste de få stanna kvar

Tänk dig en kall vintermorgon i skärgården. Is bildas mellan kobbarna, vinden biter i kinderna, och tystnaden är nästan total – förutom kanske ljudet från en ensam motorbåt. Ombord sitter en fritidsfiskare eller en jägare på väg ut. De här människorna är inte bara naturälskare eller friluftsentusiaster. De är, utan att det alltid märks, en viktig del av Sveriges säkerhet.

Men nu kan deras närvaro snart vara historia.

Fortifikationsverket, den myndighet som hanterar statens mark för försvarets räkning, vill i praktiken låsa ute dem från hundratals öar i skärgården – från Bohuslän i väst till våra östliga kuster. Det handlar om gamla kronoholmar, öar som tidigare tillhört staten men där jakt, fiske och till viss mån bosättning tillåtits i generationer. Nu hotas dessa öar av tillträdesförbud, i säkerhetens namn.

Men ironin är svår att bortse från: den här typen av isolering kan faktiskt göra oss mindre säkra, inte mer.

När stormaktsrivaliteten ökar och Sveriges försvar mobiliserar, är det just människorna som bor eller tillbringar mycket tid i skärgården som ofta blir våra mest alerta och pålitliga observatörer. Ett tydligt exempel är från 2014, då det var lokala fiskare – inte militären – som först slog larm om en rysk ubåt som gick på grund i Blekinge.

De kände vattnet, visste hur det ”borde” bete sig. Så när något inte stämde – märkte de det direkt.

Skärgårdsbor och fritidsfolk idag är inte längre några bakåtlutade amatörer med kikare från 1962. Många har:

• Avancerade ekolod
• Handhållna GPS:er
• Smarta telefoner redo att dokumentera och rapportera misstänkt aktivitet på sekunder

Därför är deras närvaro mer än bara en del av tradition och kultur – de är en resurs. En levande, självgående del av det svenska totalförsvaret.

Men vad händer om dessa människor tvingas bort? Om öarna töms på liv under vinterhalvåret, då turister och färjetrafik är borta? Kvar blir en ödslig kuststräcka – utan vakna ögon.

Utan de människor som:

• Vet när en båt sticker ut ur mängden
• Hör när ett motorljud låter fel
• Kan avgöra vad som hör hemma i skärgården – och vad som inte gör det

Det är lätt att förstå viljan att öka kontrollen över strategiska områden. Men säkerhet byggs inte enbart av regler och murar – den byggs framför allt av närvaro och människor på plats. Och framför allt – av människor som bryr sig.

Ingen ifrågasätter vikten av ett starkt försvar. Men det gör sig själva en björntjänst om det bygger murar mellan sig och de medborgare som bidrar allra mest – de med lokalkännedom, rutin och teknisk utrustning som dagligen håller uppsikt över våra kuster.

Det är dags att tänka om:

1. Låt skärgården fortsätta vara befolkad
2. Låt jägare, fiskare och skärgårdsbor stanna kvar

För deras närvaro är inte ett hot – den är vårt första försvar.