Skadeskjuter vi Sveriges björnar till utrotning – alarm om en hotad rovdjursbalans

Föreställ dig de djupa skogarna i Gävleborg, Dalarna och Jämtland. Morgondiset ligger kvar mellan träden, och någonstans långt bort hörs ett skott. För några år sedan var det kanske en stor, dominant björnhane som föll – men i dag är det troligare att det är en yngre björn, kanske till och med en hona. Något håller på att förändras i den svenska björnstammen, och frågan många nu ställer är: Håller vi på att skjuta sönder våra rovdjur?

Och ännu viktigare – vad händer om vi inte stannar upp och tänker efter?

En förändrad bild av björnarna

Färska data från höstens björnjakt visar en tydlig trend: de björnar som skjuts blir allt yngre. I områden som Dalarna och Gävleborg har forskare till och med sett att honor nu i snitt väger mer än hannar. Det är ett märkligt skifte som tyder på att många av de äldre, större hannarna redan är bortskjutna.

Men det är inte bara siffror i ett Excel-ark. Det förändrar dynamiken i hela björnpopulationen. När de stora hannarna försvinner, lämnar de efter sig ett maktvakuum. Unga hanar börjar konkurrera om revir – något som ofta leder till:

Kort sagt: balansen rubbas.

Regionala problem – nationell risk?

De här förändringarna syns inte överallt, men i vissa delar av landet börjar varningsklockorna ringa. I Gävleborg, Jämtland och Dalarna har jakttrycket varit särskilt hårt under flera års tid. Motiven är många:

Men när man sammanställer data år efter år, blir konsekvenserna allt tydligare. Köns- och åldersfördelningen blir skev, något som på sikt kan utarma lokala populationer både genetiskt och socialt. Detta går direkt emot kravet på en långsiktigt hållbar förvaltning av vilt enligt svensk lag.

När fakta och politik krockar

Bakom kulisserna arbetar länsstyrelserna hårt för att navigera rätt. De ansvarar för tilldelningen vid licensjakt, men deras beslut påverkas starkt av Naturvårdsverket – och i förlängningen av riksdagens och regeringens politik.

Flera länsstyrelser har försökt bromsa utvecklingen:

  1. Föreslagit minskad jakt, eller att behålla nivåerna
  2. Ignorerat politiska påtryckningar om ökad tilldelning

I Värmland har jakten varit betydligt mer återhållsam än i grannlänen. Det leder till ett otydligt landskap, där det är svårt att få grepp om vad som verkligen fungerar – och var förvaltningen brister.

Dags att stanna upp?

Så här står vi nu – mitt i en konflikt mellan fakta och känslor, mellan glesbygdens verklighet och huvudstadens beslut. En sak är dock säker: det är hög tid att granska vad som faktiskt händer med våra björnar.

Visserligen arbetar Naturvårdsverket med verktyg för en mer anpassad förvaltning, men frågan är om politiken är redo att hänga med – eller om den fortsätter prioritera kortsiktiga lösningar framför långsiktig balans.

För om vi tappar kontrollen nu – inte bara i vissa län, utan i hela kedjan av beslutsfattare – riskerar vi inte bara att förlora förtroendet för rovdjurspolitiken. Vi riskerar också att förlora något mer grundläggande: vår förmåga att leva i samklang med naturen.

Vad tycker du? Är björnjakten ett nödvändigt ont – eller något vi måste omvärdera innan det är för sent? Dela gärna dina tankar. För i den här debatten finns inga enkla svar – bara viktiga frågor.