När vintern tvekar i Norrbotten mötet mellan hare stövare och klimatförändringens nya jaktvillkor

När naturen spelar efter egna regler

En stilla vintermorgon i Norrbotten. Det är slutet av december, men marken ligger mörk och nästan bar. Temperaturen pendlar kring nollan och doften av frusen mossa blandas med fuktigt ris. Plötsligt bryter något vitt igenom det brungrå – en hare. Den står där som ett eko av vintrar som brukade vara.

– Det känns nästan fel, säger en av jägarna stilla. Haren är redo för vinter, men vintern har inte dykt upp.

I fjärran tar det välbekanta ljudet fart. Stövaren har hittat slaget – den rytmiska klangen bryter tystnaden och får hjärtat att slå snabbare. Ljudet är mer än information; det är självaste själen i jakten. Ett tecken på kontakt, på samspel mellan människa, djur och skog.

När vintern inte längre går att lita på

Harjakten är en klassiker i svenskt jaktliv – en tradition som bygger på tålamod och närvaro. Men med de senaste årens förändrade klimat har förutsättningarna blivit rubbade. Vintrarna är mildare, mer oberäkneliga, och det påverkar både djurliv och jaktens rytm.

Utan snö förlorar haren sitt bästa försvar – den vita vinterpälsen fungerar inte längre som kamouflage. För stövaren förändras också markens dofter. Vittringen blir svårare att följa när vädret skiftar snabbt och jakterna blir kortare.

– Förr kunde man räkna med snöspår i januari, berättar en erfaren hundförare. Nu börjar man ofta på barmark och slutar i ishalka. Det är som att jaga mellan två årstider.

När haren blir vit utan snö

Forskning från SLU visar att harens pälsbyte styrs av ljuset snarare än temperaturen. Dagslängden förbereder haren för vintern oavsett om snön faller eller inte. På så sätt är haren alltid i takt med naturens rytm – men ibland i otakt med vädret.

För jägarna betyder detta att man måste läsa skogen på nytt. Det handlar om att förstå vindar, urskilja spår, och tolka hundens tonfall. Om att veta när man ska stå stilla och bara lyssna. Även när vintern tvekar, lever glädjen i jakten kvar genom mötet mellan människa, hund och natur.

Ljudet som bär traditionen

När drevet till slut tystnar och skogen återgår till stillhet, finns ljudet kvar i minnet. Det klingar som ett eko av generationers jaktmorgnar – en tradition som lever vidare trots varmare vintrar och tunnare snötäcken.

På vägen hem pratar jägarna om vädret och nästa tur. Kanske kommer snön, kanske inte. Men så länge det finns en hare att följa och en hund som vill sjunga i skogen, fortsätter traditionen. Det är så yrket och naturen möts – i väntan, i ljudet, i gemenskapen.

Hur ser det ut där du jagar? Har du märkt att vintrarna påverkat dreven? Dela gärna dina erfarenheter i kommentarerna nedan.