När tävlingen tar över jaktproven hotar vi löshundsjakten och vårt kulturarv

Diskussionen om löshundsjakten har fått nytt liv. En debattör i Svensk Jakt menar att hotet mot den svenska jakttraditionen inte kommer utifrån – inte från nya utländska hundraser eller moderna sätt att jaga – utan inifrån, från de jaktprov som vuxit till rena tävlingar.

Från avelsprov till medaljjakt

Från början var jaktprov ett enkelt och tydligt verktyg. De fanns till för att säkerställa att våra jakthundar behöll sina bästa egenskaper: lydnad, uthållighet och fint samarbete mellan hund och förare. Provens roll var att hjälpa uppfödare att välja de hundar som skulle föra rasens bästa sidor vidare.

Men enligt debattören har balansen förskjutits. I stället för att handla om avel och etik har jaktproven allt oftare blivit arenor för prestige. I dag kan samma hund delta i prov efter prov – ibland upp till femtio starter – bara för att samla poäng, placeringar och titlar.

Resultatet? Mindre fokus på jaktens själ och mer på statussymboler. Poängsystem och mästerskap lockar, men riskerar samtidigt att skymma grundtanken: samarbetet mellan jägare, hund och vilt i naturen.

Frihet med ansvar

Sverige har en av världens mest generösa lagstiftningar när det gäller jakt med hund. Det är en frihet många länder saknar. Men med den friheten kommer också ansvar – ett ansvar att alltid sätta djurens välfärd och jaktetik i första rummet. När tävlingsmomentet tar över finns risken att tävlingslusten börjar väga tyngre än omtanken om viltet, och då kan förtroendet för hela löshundsjakten börja vackla.

Jakten på rätt egenskaper

De flesta jägare håller med om målet:

• Att ta till vara, bevara och utveckla stövarrasernas specifika egenskaper.
• Att träna och delta i prov som en naturlig del av utvecklingen.
• Att låta avel styras av jaktlig funktion, inte bara tävlingsframgångar.

Men när provet blir ett självändamål och aveln styrs av tävlingsframgångar snarare än jaktliga kvaliteter, riskerar man att föda upp hundar som glänser på tävling – men inte fungerar lika bra i den verkliga jakten.

Ett kulturarv att vårda

Löshundsjakten är mer än bara en jaktform. Den är en del av vårt kulturarv, ett arv som bär spår av generationer av kunskap och respekt för naturen. Att bevara den kräver omtanke, självinsikt och vilja att hålla fast vid de värden som gjorde jakten meningsfull från första början.

Så frågan kvarstår: Har jaktproven tappat sitt hjärta och syfte? Eller kan de fortfarande vara en väg till bättre hundar, ansvarstagande jägare och starkare jaktetik?

Hur ser du på utvecklingen? Är tävlingsivern ett hot – eller bara ett nytt kapitel i en gammal tradition?