När jaktkanoten seglade efter ejder en bortglömd kusttradition och levande kulturarv

Det fanns en tid då den första september längs Blekingekusten kunde kännas som årets höjdpunkt. Gryningen betydde packade ryggsäckar, laddade termosar och jaktkanoten som drogs mot strandkanten. Allt avgjordes av vinden – skulle seglet föra jägarna nära flockarna av ejdrar som låg på vattnet, eller blev det till att ta till årorna?

Äventyret på havsbandet

Att jaga från en liten segelkanot var inget för den ofokuserade. Det krävde precision och känsla. Jägarna gled fram i tystnad och kunde ibland överraska fåglarna helt nära. I västra Blekinge var detta länge vanligare än det kända “sträckskyttet” i öst, där fåglarna möttes på bestämda flyttleder. Här var allt ett spel mellan vind, vatten och samarbete.

Seglatserna man aldrig glömmer

Många minns särskilt premiären den 1 september 1984. Två kusiner gav sig ut i Eriksbergs skärgård, seglet spändes upp och kanoten gled över de stilla vattnen. Den dagen handlade om jakt, men också mer: dopvatten hämtades till en nyfödd dotter. Havet, fåglarna och livet flätades samman.

Man var sällan ensam. Längs kusten fylldes horisonten av andra kanoter. Ibland ordnades linjejakter, där ejdrarna svepte över himlen och jägarna stod tätt längs stråken.

Respekt och säkerhet först

I en liten kanot var säkerheten alltid i centrum. Vapnen hanterades med vaksamhet och regler fanns för att minska riskerna. En erfaren jägare, Thage Jönsson, använde en enkel men effektiv princip: att alltid skjuta varannan fågel. Det var en liten detalj som skapade tydlighet och trygghet.

När förbudet kom

Till slut blev ejderjakten förbjuden. Många upplevde att beslutet kom sent och att traditionen redan hunnit tyna bort. Den yngre generationen tog aldrig riktigt vid, och kanoterna användes allt mer sällan. Förbudet blev därför mest en juridisk markering snarare än en dramatisk förändring i verkligheten.

Ett arv av saltstänkta minnen

I dag står jaktkanoterna på landbacken, seglen ihopfällda för gott. Men minnena lever kvar, och i berättelserna handlar det inte i första hand om bytet, utan om gemenskapen, friheten och havets närhet. Ejderjakten är förbjuden – men den finns fortfarande kvar som kulturarv, i människors historier och minnen.

Vad tycker du: var förbudet rätt beslut, eller gick en bit av vårt jaktliga arv förlorad i onödan?