Har Jämtlands björnar verkligen blivit färre – eller visar statistiken bara en skymt av sanningen?

Det började som en framgångssaga. När årets björnspillningsinventering i Jämtlands län avslutades hade jägarna lyckats samla in drygt 3 100 prover – till och med fler än vad länsstyrelsen hade hoppats på. Engagemanget i skogarna gick inte att ta miste på. Men nu när proverna ligger i frysen och DNA‑analysen väntar, återstår den stora frågan: vad berättar siffrorna egentligen?

Förra gången länet genomförde en liknande inventering, år 2020, samlades 3 500 prover in. En minskning med drygt elva procent låter kanske som ett tecken på att björnarna blivit färre. Faktum är att länsstyrelsen redan tidigare har spått just det – att de senaste årens licensjakter skulle börja minska stammen under 2020‑talet. Men enligt Erik Thunell, debattör och bosatt i Linsell, är den slutsatsen allt annat än självklar.

Målsiffror och verklighet

För att förstå proportionerna kan man titta på Naturvårdsverkets och länsstyrelsens målnivåer:

När björnarna senast räknades, 2020, visade DNA‑analysen att drygt tusen djur – 1 044 för att vara exakt – rörde sig i de jämtländska skogarna. Det innebar en rejäl ökning, långt över målnivån. Om årets färre prover skulle spegla en faktisk nedgång kan det alltså tolkas som att stammen nu närmar sig länets mål. Men så enkelt är det förstås inte.

Älg, jägare och en förändrad jakt

De flesta spillningsprover kommer från älgjägare ute i fält. Och just där finns en viktig förklaring till årets siffror. Det är färre älgjägare ute nu än för bara några år sedan. Älgstammen har minskat i stora delar av länet, och med färre djur att jaga har jakten tappat i både intensitet och deltagande.

Statistik från Jaktrapport visar att antalet timmar jägarna faktiskt tillbringar på pass – så kallade “mantimmar” – har minskat tydligt:

Färre aktiva jägare i skogen betyder förstås också färre chanser att hitta och skicka in björnspillning, oavsett hur många björnar som faktiskt vandrar där ute.

Osäker vetenskap – men ändå vår bästa gissning

Inventeringarna bygger på DNA‑analyser. Forskarna räknar ut hur många unika individer proverna kommer från och matar sedan in siffrorna i avancerade statistiska modeller. Det låter vetenskapligt – och det är det också – men resultatet påverkas ändå av helt vardagliga faktorer:

  1. Hur många som faktiskt är ute och samlar prover.
  2. Vilket väder som råder under insamlingen.
  3. Björnarna rörelsemönster under året.
  4. Enkla slumpmässiga tillfälligheter.

Till skillnad från vargen, som ofta följs via revirmarkeringar och spår i snö, lever björnen mestadels undangömt under barmarken. Det gör den svårare att kartlägga och gör resultaten mer känsliga för variationer i insamlingen. En minskning i antalet prover kan alltså lika gärna handla om mindre aktivitet bland samlarna som om färre björnar i skogen.

En ständig balansgång

Debattören Erik Thunell är därför försiktig. Han menar att årets inventering bör ses som ett underlag – inte som en absolut sanning. För att förstå hur björnstammen faktiskt utvecklas måste man väga in älgjaktens förändring, jägarnas engagemang och naturens svängningar.

Han beskriver det så här: att förlita sig blint på siffror är som att tro att en termometer kan förklara hela vädret.

Oavsett hur många björnar DNA‑proverna till slut avslöjar, väcker årets inventering en större fråga: Hur ska man egentligen tolka statistik i ett landskap där natur, människor och politik ständigt påverkar varandra? Så – har Jämtland färre björnar nu än för fyra år sedan, eller är det bara färre som letar efter deras spår? Svaret på den frågan lär debatten fortsätta söka länge till.