Gällivare Jaktvårdskrets vid vägskäl – kampen för att rädda jaktens tradition och framtid
I generationer har Gällivare jaktvårdskrets varit en samlingspunkt för bygdens jägare – en plats där erfarenheter delats och ansvar för viltvården tagits. Men kretsen står nu inför en oviss framtid. Intresset för att engagera sig minskar, och en lång tradition riskerar att försvinna.
– Det är snart ingen kvar som vill ta ansvar. Jaktfrågorna är för viktiga för att vi ska stå utan representation, säger ordföranden med en suck som vittnar om både oro och trötthet.
Allt färre orkar dra lasset
Under de senaste tjugo åren har medlemsantalet i Gällivare-kretsen minskat med omkring 40 procent. Där möteslokalen förr fylldes till bredden under årsmöten, kämpar man nu med att ens fylla styrelsen. Orsakerna är flera: arbete på annan ort, ett mer pressat familjeliv och yngre jägare som hellre väljer skogen framför mötesrummen.
Uppdragen inom Jägareförbundet har dessutom breddats. Det handlar inte längre enbart om jakt, utan även om:
- utbildning och kompetensutveckling,
- viltförvaltning och naturvård,
- remissarbete och kontakter med myndigheter.
Med färre engagerade blir det en liten grupp eldsjälar som tvingas bära ett allt större ansvar.
– Det var en annan atmosfär förr. Folk kom för gemenskapen och samtalen kring kaffebordet. Nu känns det som att vi ropar ut i tomma luften, berättar en av de aktiva.
Ett lokalt problem med nationella ekon
Situationen i Gällivare är långt ifrån unik. Över hela landet vittnar jaktvårdskretsar om samma bekymmer: minskad ideell kraft, en åldrande medlemskår och få yngre som tar över.
För Jägareförbundet är detta mer än ett lokalt bekymmer. Det handlar om jaktens framtid och den svenska jaktmodellens förankring i lokalsamhället. Tappar man gräsrotsnivån, tappar man också den lokala kunskap som gjort viltförvaltningen framgångsrik.
Många menar att vägen framåt kräver anpassning:
- Fler digitala möten för att sänka trösklarna.
- Tydligare uppdrag och avgränsade ansvarsområden.
- Kortare mandatperioder som gör det enklare att engagera sig tillfälligt.
Andra lyfter fram något djupare – att jakten alltid byggt på gemenskap och en känsla av ansvar för natur och tradition.
– Om ingen vill ta stafettpinnen dör en del av jaktens själ, säger ordföranden stilla.
Ett vägskäl för framtiden
Inför det kommande årsmötet är valberedningens lista kort. Om inga nya namn tillkommer riskerar kretsen att läggas vilande – kanske för gott.
Frågan växer sig större än bara Gällivare: Hur kan man hålla engagemanget vid liv i ett allt mer individualiserat samhälle? Och vem axlar ansvaret för jaktvården när den äldre generationen till sist lägger bössan på hyllan?
Det är en berättelse om mer än föreningsliv. Det är berättelsen om passion, arv och kampen för att bevara en kultur som fötts ur skogen, marken och människorna som älskar dem.