Björninventering i Västernorrland väcker kritik från jägare efter minskad tilldelning av provkit

Det är inventeringstider i Västernorrland – men istället för förväntan och engagemang bland jaktlagen har årets upplägg lett till irritation. Frågan många ställer sig är om myndigheterna verkligen vill ha en rättvis bild av hur många björnar som rör sig i skogarna.

Från fem kit – till två

För bara några år sedan fick varje jaktlag fem provkit för att samla in björnspillning, med möjlighet att hämta fler vid behov. I år ser det helt annorlunda ut: två kit per jaktlag räknas som maxgräns – oavsett areal. Vissa, med hundratals hektar att täcka, har till och med fått nöja sig med ett enda kit.

Enligt länsstyrelsen är skälet att många prover tidigare visat sig komma från samma djur, vilket inneburit onödigt arbete i efterhand. Men bland jägarna möts argumentet med skepsis: hur ska de förväntas avgöra om spillningen tillhör en eller flera olika björnar?

”Nästan omöjligt i björntäta områden”

I marker där björnar är en vanlig syn blir begränsningen särskilt påtaglig. Två kit på tio veckor? För stora jaktlag med vidsträckta marker framstår det som ett mission impossible. Resultatet blir att många nu tvingas köra runt i länet bara för att jaga provkit – innan de ens kan samla in själva proverna.

”Det här gör att man tappar lusten. Vi vill bidra – men ska vi också behöva jaga proverna innan vi kan jaga björnen?” säger en frustrerad jägare.

Risk för skeva resultat

Björnjägare som Rasmus Boström har länge uppmanat till att samla in så många prover som möjligt för att få en korrekt bild av populationen. Där uppstår den stora paradoxen: jägarna ombeds att bidra maximalt – men verktygen de behöver hålls tillbaka.

Konsekvensen är tydlig: färre prover riskerar att ge en osäker uppskattning av björnstammen. Och om siffrorna svajar, kan även framtida beslut kring licensjakt, förvaltning och trovärdighet i rovdjurspolitiken bli direkt påverkade.

Frivillighet – men med bakbundna händer

Inventeringen bygger på frivillighet. Jägarna gör det av intresse och ansvar. Men när förutsättningarna begränsas, försvinner också en del av engagemanget. ”Vi vill hjälpa till men får inte chansen på rätt sätt”, sammanfattar en jägare känslan.

”Vill de inte veta?”

Bland många väcks misstanken att de senaste reglerna nästan tycks peka på motsatsen till insyn – att man i själva verket hellre vill ha färre prover, och därmed en mer osäker bild av stammen. Kritiken riktas mot både länsstyrelsen och Naturvårdsverket, som ansvarar för metoden.

En fråga att följa

Hur många björnar som egentligen finns är ingen detalj – det är avgörande för att kunna fatta beslut som både jägare, myndigheter och allmänhet kan acceptera. Och årets snåla utdelning av provkit lär inte bli en parentes. Tvärtom talar mycket för att diskussionen kommer fortsätta inför kommande inventeringar.

Vad tänker du? Har ditt jaktlag fått tillräckligt med provkit för att delta fullt ut i inventeringen? Dela gärna med dig av dina erfarenheter.