Tillitens kris i vargförvaltningen Jägare ifrågasätter länsstyrelsens ansvar och brist på lyhördhet

En debattartikel i Svensk Jakt har återigen satt ljus på frågan om hur väl länsstyrelserna lyckas hålla koll på vargstammen – och hur långt jägarna egentligen litar på myndigheternas arbete. Höstens licensjakter väcker starka känslor och speglar en större diskussion: handlar det fortfarande om rovdjursförvaltning, eller om förtroende?

”De hittar inga spår – men vi ser vargar varje vecka”

I artikeln ifrågasätts hur länsstyrelsens personal kan missa spår, spillning och observationer som lokala jägare vittnar om regelbundet. Problemen är inte nya. Många i jaktlagen upplever att deras kunskap om markerna undervärderas. Frågan väcker tvivel: saknas resurser, förtroende eller kanske en vilja att erkänna att vargarna rör sig längre och friare än besluten visar?

När insynen brister

Förtroendet mellan jägare och myndigheter är sedan länge ansträngt. Flera berättar att rapporter om varg i Skandobs – den nationella databasen för rovdjursobservationer – ofta avfärdas som ”osäkra”. Utan återkoppling tappar många lusten att rapportera. Myndigheterna svarar att strikta kriterier säkerställer kvaliteten, men i praktiken blir gränsen för vad som räknas så hög att värdefull kunskap går förlorad. Konsekvensen kan bli att jaktbesluten vilar på ofullständig information.

Små jaktområden, stora revir

Kritiken gäller också jaktområdenas storlek. I flera län är de aktuella licensområdena långt mindre än reviren där vargarna faktiskt rör sig. För jägarna skapar det frustration – inte bara för att jakten blir svår, utan för att känslan av trygghet minskar. Att kunna släppa hundar utan oro är för många en förutsättning för att bedriva jakt på ett ansvarsfullt sätt.

Ett system på skakig grund

Debatten pekar på ett större problem: ett växande avstånd mellan beslutens värld och skogens verklighet. Vargförvaltning kräver både vetenskap och lokal erfarenhet, men utan tillit faller båda. Frågan är inte bara om länsstyrelsen sköter sitt uppdrag rätt – utan om kommunikationen fortfarande fungerar. När de som rör sig i naturen inte känner sig hörda riskerar hela systemet att tappa fotfästet.

Bakom diskussionen finns därför en enkel sanning: för att både skydda varg och värna jaktkulturen måste lokalkunskap bli en självklar del av besluten. Först då kan förvaltningen fungera i praktiken, inte bara på papperet.

Vad tycker du? Har tilliten mellan jägare och länsstyrelser gått förlorad – eller fungerar systemet som det ska när känslorna lugnat sig?

Text: jaktlivet.se – Adrian & Melvin
Baserad på debattartikel i Svensk Jakt, publicerad november 2025.