Rådjursjakt med drever hotas av vargens återkomst i Mellansverige – tradition, kulturarv och jaktglädje på spel

I de djupa skogarna i Mellansverige, där vargarna numera rör sig lika självklart som räven eller älgen, tystnar ett ljud som många jägare förknippar med hösten: dreverns klingande skall. Där man för bara några decennier sedan nästan alltid kunde höra skallet ringa genom markerna, ekar det nu alltmer sällan. Orsaken är enkel – men svår att acceptera: vargen.

Ändå finns det de som vägrar släppa taget om traditionen. En av dem är Tobias Stridälv från Stråssa i norra Västmanland. Han är en av de få som fortfarande vågar släppa sin drever på rådjur i marker där vargens spår ofta är färskare än morgondimman.

Ett drev som både värmer och skrämmer

En kylig novembermorgon följer vi Tobias ut. Allt finns där: stillheten i luften, det spända förväntansläget innan hunden släpps, och så plötsligt – det klingande drevet som bryter skogens tystnad. Rådjuret ringar i tätningen, hunden driver jämnt och vackert. För jägaren är det här stunden av ren magi.

Men bakom glädjen lurar oron. Varje skall kan lika gärna vara början på hundens sista jakt.

– Den där tjusningen försvinner lite när man hela tiden måste tänka på om hunden faktiskt kommer tillbaka, berättar Tobias med ett snett leende. Men blicken avslöjar allvaret.

När vargen gör om kartan

Denna oro är verklighet för allt fler jägare i Mellansverige. Traditionen av rådjursjakt med kortbenta hundar som drever, tax och basset har på många håll trängts undan.

• Hundarna får springa kortare jakter
• GPS används för ständig kontroll
• Man väljer marker där risken känns mindre

Trots anpassningar finns känslan där – en ständig oro som inte går att jaga bort.

Ett kulturarv på fyra ben

För många är dreverjakten mer än en metod för kött i frysen. Det är ett kulturarv, något som kännetecknar bygden lika mycket som midsommarfirandet. Det klingande skallet har i generationer fört samman jaktlag, förare och passkyttar. Det har skapat gemenskap, byggt vänskaper och burit vidare ett arv.

Frågan är om det i framtiden endast blir minnen och berättelser kvar när vargens närvaro pressar tillbaka traditionen.

Trots allt – en glädje värd att bevara

För Tobias är svaret självklart. Rådjursjakten med drever är för honom något unikt – så unikt att det är värt risken. Men han erkänner också att oron alltid finns med.

– Det blir en klump i magen varje gång man släpper hunden, säger han stillsamt.

Framtiden för den här jaktformen är oviss. Kanske kommer den snart vara sällsynt, kanske lever den vidare tack vare envisa hundförare som vägrar låta skallet tystna.

Vad tänker du?

Har vargen förändrat din jakt? Är kultur och tradition skäl nog att hålla fast vid rådjursjakten med drever – eller är risken till slut för hög? Diskussionen lär fortsätta, både runt lägerelden och i fikarummen.